Måste bara få skriva av mig, spricker snart. Är nog inget värt att läsa. 

Är så himla trött, slut och helt utbränd. Du vet ju hur jag har det i skolan, och hur jag kämpar mig igenom det trots att jag är så trött på skolan så jag skulle kunna spy. Och så fort det kommer in en kille i bilden glöms jag bort. Hamnar på en plats mycket längre ner än honom. Ska det vara så mamma? Ska det vara så att du tar han och han barn före mig och mina syskon bara för att det är "nytt"?

Vill bara att tobias ska komma hem från jobbet nu så jag kan få kura ihop mig i hans famn igen, för det är det enda stället jag känner mig trygg på. Jag känner mig inte ens trygg med dig längre, du som alltid har varit min förebild och den som hjälp mig genom allting. Och vi kämpade tillsammans genom allting med pappa förra året. Du är inte ens samma person längre. 

Och du tror verkligen att vi är som dockor som du bara kan packa ner i en resväska och sen packa upp vart som helst. Jag VILL INTE flytta bara för att du vill bo med din jävla kille som ingen ens tycker om förutom du. Det här har precis börjat kännas som "hemma" för mig, vi har inte ens bott här i ett år och då tycker du att det är dax att flytta oss igen. Kommer aldrig få någon trygghet i hemmet för det enda du gör är att planera att vi ska därifrån.

Hjälpte inte ens att jag satt och grät när vi hade kollat på en lägenhet i vallhov för att du ska fatta hur jag ens mår över det här. Förstår inte dig längre. 

Och nu kommer tårarna ännu en gång efter som att du för 1 jävla minut sedan kom in med ett par i mitt rum som skulle kolla på lägenheten. Jag visste inte ens att vi hade bestämt oss för att flytta till den där sunkiga äckliga lägenheten i fittvallhov.