Så dum. Gör dumma val, drar dumma slutsater kommer med dumma åsikter. Men det gör man ibland bara, iallafall ja. Man är ju inte mer än sig själv och de har ju funkat än så länge haha. Vet själv inte va ja vill, blir förvirrad, andra runt omkring blir förvirrade å ändå står ja där ja står å har ingen aning om vart jag vill eller ska. Ja vill leva, det är det enda. Och ja vill ha kul, ha nått galet att se tillbaka på sen och tänka 'vafan i helvete höll ja på med' haha. Leva enda ut i kanterna tills ja inte kan de längre. Det ska jag göra. Kanske lika bra att leva och vara dum medan man kan? ja tror det. Att göra dumma saker hör till, det gör det roligare. Bad choices make good stories

Endast dåliga dagar nu på sistonde, antingen surig, ledsen, överdrivet arg, eller bara heelt frånvarande och tyst. Vet inte ens varför, inne i någon dålig period? Antagligen, känns inte alls roligt vill ju vara glad och pigg som vanligt. Stockholmsresan var iallafall en bra sak, att bara göra något som inte involverar plugga, sitta hemma och inte sitta på en trästol i skolan 8 timmar om dagen. Vill göra nått, behöver variation. Egentligen, va kul det skulle vara och flytta bort någonstans och bara få börja om, nya vänner, nytt ställe, nytt allt. Menar inte nu att jag vill byta ut mina vänner såklart haha, men ni förstår. Behöver göra nått, känns som att jag bara går omkring här och väntar på att något ska hända men vet inte vad det är. Sommarlovet kanske? tror det, ska bli så underbart att slippa alla dagar som ser exakt likadana ut, ingen ångest över skolan, gå och fundera på om man fick bra betyg på nått prov, eller om man måste göra rester. Jag tänker för mycket. Fan va skönt med sommarlov, får hålla ut tills dess, och utlandsresan med min älskling, kan inte beskriva hur mycket jag längtar!

Den här bilden är nästan exakt ett år gammal. Ändå känner jag likadant nu som jag kände då. Vill skrika sparka och slå. Jag vill inte flytta, inte nu när det här stället har blivit en ny trygghet. Det är här jag bor, här vill jag bo. Vill inte bo så långt borta, ända borta i vallhov i en ful lägenhet. Enda sen jag var 6 år hade jag bott i ett hus. Som blev mitt barndomshem. Det var där jag lekte med barbies, dockor, spelade basket och lekte dunken och flaggan tillsammans med mina grannar, låg på vårat garagetak på sommarnätterna och kollade på stjärnor, rymde för första gången, smög ut på nätterna, gick balansgång på vårat tak fast jag absolut inte fick och växte upp.. den bästa tiden i mitt liv. När jag var 15 flyttade vi, med mamma, pappa flyttade iväg. Då försvann min trygghet, mitt hem och även min pappa. Nu efter inte ens ett år har jag äntligen börjat känna att den här lägenheten är där jag vill vara och där jag känner mig hemma. Vill inte härifrån, men det finns inget jag kan göra, hjälper varken om jag skriker eller gråter, för mamma och hennes nya kille har bestämt sig att vi ska bort härifrån.

Någon sa att jag leker med elden, och jag vet om det men trots det kan jag inte hålla mig borta. Hur många gånger jag än bränner mig kan jag inte låt bli att göra om det och samtidigt gråta efter samma gamla plåstrande tjep som alltid släpper i hörnen.

Måste bara få skriva av mig, spricker snart. Är nog inget värt att läsa. 

Är så himla trött, slut och helt utbränd. Du vet ju hur jag har det i skolan, och hur jag kämpar mig igenom det trots att jag är så trött på skolan så jag skulle kunna spy. Och så fort det kommer in en kille i bilden glöms jag bort. Hamnar på en plats mycket längre ner än honom. Ska det vara så mamma? Ska det vara så att du tar han och han barn före mig och mina syskon bara för att det är "nytt"?

Vill bara att tobias ska komma hem från jobbet nu så jag kan få kura ihop mig i hans famn igen, för det är det enda stället jag känner mig trygg på. Jag känner mig inte ens trygg med dig längre, du som alltid har varit min förebild och den som hjälp mig genom allting. Och vi kämpade tillsammans genom allting med pappa förra året. Du är inte ens samma person längre. 

Och du tror verkligen att vi är som dockor som du bara kan packa ner i en resväska och sen packa upp vart som helst. Jag VILL INTE flytta bara för att du vill bo med din jävla kille som ingen ens tycker om förutom du. Det här har precis börjat kännas som "hemma" för mig, vi har inte ens bott här i ett år och då tycker du att det är dax att flytta oss igen. Kommer aldrig få någon trygghet i hemmet för det enda du gör är att planera att vi ska därifrån.

Hjälpte inte ens att jag satt och grät när vi hade kollat på en lägenhet i vallhov för att du ska fatta hur jag ens mår över det här. Förstår inte dig längre. 

Och nu kommer tårarna ännu en gång efter som att du för 1 jävla minut sedan kom in med ett par i mitt rum som skulle kolla på lägenheten. Jag visste inte ens att vi hade bestämt oss för att flytta till den där sunkiga äckliga lägenheten i fittvallhov.