Den här bilden är nästan exakt ett år gammal. Ändå känner jag likadant nu som jag kände då. Vill skrika sparka och slå. Jag vill inte flytta, inte nu när det här stället har blivit en ny trygghet. Det är här jag bor, här vill jag bo. Vill inte bo så långt borta, ända borta i vallhov i en ful lägenhet. Enda sen jag var 6 år hade jag bott i ett hus. Som blev mitt barndomshem. Det var där jag lekte med barbies, dockor, spelade basket och lekte dunken och flaggan tillsammans med mina grannar, låg på vårat garagetak på sommarnätterna och kollade på stjärnor, rymde för första gången, smög ut på nätterna, gick balansgång på vårat tak fast jag absolut inte fick och växte upp.. den bästa tiden i mitt liv. När jag var 15 flyttade vi, med mamma, pappa flyttade iväg. Då försvann min trygghet, mitt hem och även min pappa. Nu efter inte ens ett år har jag äntligen börjat känna att den här lägenheten är där jag vill vara och där jag känner mig hemma. Vill inte härifrån, men det finns inget jag kan göra, hjälper varken om jag skriker eller gråter, för mamma och hennes nya kille har bestämt sig att vi ska bort härifrån.